THE YEAR OF INEBRIATION
Först av allt vill jag tacka sofia för allt stöd och hjälp senaste dagarna. Utan henne vet jag inte vart jag hade varit och vad jag hade gjort.
Smaken av kol har försvunnit, men bilden av mitt lava sprut och stänket i den stackars sjukhus personalens ansikte kommer aldrig försvinna.
Ca 20 timmar i sjukhussängen och då fick jag gå tidigare än planerat, rakt i armarna på en annan avdelning som är lite rädd för att låta mig bli utskriven, och ärligt talat är jag det också, jag fick gå hem och hämta lite grejer men skulle återvända till middagstid.
Stannar på beroende ett stag, vi ska försöka komma fram till en lösning och hoppas att den planen funkar när den går att sätta i verket, just nu vill dem mest ha mig inlåst för att inte skapa nya problem för mig själv eller hitta på fanstyg. Dit jag vill är det väldigt lång kö men det är dit jag måste för att detta helvete ska ta slut någon gång.
Någon har även bett mig se över vad det är för sorts människor jag umgås med, om dem verkligen är bra för mig. Jag har ofta frågat mig det själv. Det funkar inte riktigt att umgås med personer som skämtar om de saker som påverkar mig när jag mår såhär dåligt, personer som inte kan våga prata med mig eller sina egna problem förän dem druckit 15 starköl på valfri högtid. I ärlighetens namn är jag jävligt trött på hur jag blivit behandlad, och detta är av den gruppen som jag ofta pratar om, de få människorna jag "litar på" och många i den grupppen är de som jag växt upp med. Man kan beskriva det lite som att jag inte har det minsta kul i er närvaro, ni har inte hjälpt alls senaste åren, förmodligen bara gjort det sämre.
Jag borde inte behöva säga det här till er som har mitt nr, men ring inte om det inte är viktigt!
